En tång, flera tänger. En spång, flera.... spänger? Det låter inte klokt men när man går slingan runt Nävsjön står det så på Sörmlandsledens skylt - "här finns flera lättpromenerade spänger..." Detta blev nu en av de saker jag funderade över medan jag gick runt Nävsjön idag. Förutom pluralböjningen vill jag opponera mig mot påståendet att de är lättpromenerade. De består av två sextums brädor (lyxvarianten har tre) och samtliga är fuktiga och täckta av ett grönt, snorhalt lager av alger eller mossa. Det behövs bara att det fryser på nu så blir de fullkomligt livsfarliga. Under sig har spängerna myrmark, tjärr eller ibland själva Nävsjön, vilket fyller mig med viss oro där jag halkar omkring.

När jag kom tillbaka till Sverige för två år sedan tog det inte så lång tid förrän jag upptäckte att man använde alltmer engelska uttryck i svenskan. Har fortfarande inte fattat om det anses ballt eller vad, men för mig låter det så otroligt fånigt. Pinsamt, faktiskt. Inte blir det bättre av att uttrycken används med bred svensk brytning... Det finns visst situationer när andra språk har uttryck som är så bra att man nästan "måste" lägga beslag på dem. Jag tänker t ex på tyskans besserwisser och liknande ord. I USA använder man ju vissa svenska ord, t ex smorgasbord eller ombudsman, i de flesta fall utan att ha en aning om att orden är svenska. Men det jag ser nu i Sverige är att folk plockar in hela meningar i reklam, på radio och i vanligt tal, trots att det finns alldeles utmärkta svenska ord eller uttryck för samma sak. Folk säger plötsligt "see you later" istället för "vi ses". Affärerna annonserar "SALE" istället för "REA". Man säger "sorry" istället för ursäkta eller förlåt. Uppenbarligen är det mycket ballare att säga "shit" än att säga skit. Idag hörde jag på radio om ett företag som sa sig ha en "en miljon give-away". Varför?

---

---

---

Idag gjorde jag något nästan otänkbart. Jag gav mig ut på långpromenad och lämnade treenigheten hemma! Istället tog jag med småttingarna - Jesse och Ronja. Oj vilka upprörda och besvikna miner det var när jag åkte - de vet ju precis vart man ska när man är klädd på "det där" sättet. Tibbarna var däremot kvittrande glada när vi gav oss iväg, uppenbarligen i total avsaknad av empati för sina övergivna, lurviga vänner.

Allhelgonadagen. Idag ville vi gå runt Nävsjön - jag och mina tre trogna, lurviga följeslagare Mia, Lucy och Cleo. Vi kom iväg vid ett och hade gott om tid - slingan runt sjön är 8 kilometer lång så jag räknade med två timmar plus att det tar en stund att köra dit. Jag har tittat på kartan flera gånger och velat gå den här slingan - en del av Sörmlandsleden - men av olika anledningar har det inte blivit av förrän idag. Vi parkerade och gick fel, gick tillbaka och började om. Första biten går genom ett naturreservat och där måste hundarna till sin förnedran vara kopplade. Sedan kommer man ner till själva sjön och den var verkligen underbar! Fantastiskt vacker i det bleka novemberljuset. Terrängen var varierad och gick genom skog, moss- och myrmarker, över bergsknallar och spångar över vattnet. Jag stannade och fotograferade, fick gå tillbaka och hämta Mia ett par gånger som döv och belåten stod och drömde sig bort vid någon intressant lukt. En gång tappade jag alla koppel och fick gå tillbaka en bra bit innan jag hittade dem. Men det var inte förrän efter fem kilometer, när jag stannade och tog lite foton och konstaterade att ljuset var lite knappt, som jag insåg att vi tagit betydligt längre tid på oss än jag räknat med. Klockan var halv fyra och stegräknaren stod på fem kilometer. Med tanke på att vi gått tillbaka ett par gånger hade vi förmodligen hunnit ungefär halvvägs på slingan. Om en timme skulle det vara mörkt och vi hade ungefär fyra kilometer kvar - gissade jag. Vi satte fart. Gick raskt, joggade när stigen tillät det. Bitvis var den riktigt bred och fin men så kom vi till en ny bergsknalle där man fick gå upp för en stege och sedan ta sig fram över stock och sten. Mörkret kom smygande och efter ett tag kunde jag inte se de orangefärgade markeringarna som visar vägen. Vi följde sjön och hoppades att vi var på rätt väg. Började fundera på hur det skulle vara att tillbringa en natt i skogen... jag är inte precis campingtypen så kan inte säga att det lockade, speciellt inte utan utrustning... Oroade mig lite för att Mia skulle tröttna och komma på efterkälken - hon är ju 13 1/2 år gammal - men hon knatade på lika glatt som de unga hundarna. Måste säga att jag är stolt över min gamla hund som är i så god kondition!

Idag är det allhelgonaafton och på kyrkogården tvärsöver vägen brinner hundratals ljus. I en hörna av vår tomt brinner tre små ljus i en lykta. De är tända för tre fantastiska hundar som jag aldrig kommer att glömma - Ruffa, Inga och Tekla. Alla tre vilar under lyktan. Kanske håller de ett vakande öga över sina barn och barnbarn som finns kvar hos mig ännu ett tag och kanske även över sin mänskliga familj. Man kan ju alltid hoppas.