Så är det!
Mörker
Idag inträffade vintersolståndet, närmare bestämt någon gång runt kl 6 imorse. Jag tog mina tre trogna och gick en sväng i skogen. Vi fick vända efter ett tag då Mia - Modern i min lurviga treenighet - fick så mycket snöbollar i pälsen att hon inte kunde gå. Jag trodde nästan jag skulle få lämna henne i skogen och hämta bilen, men hon kämpade på, tapper som hon är. Dottern och Den Helige Anden är numera nedklippta och for omkring i skogen som skållade troll, fullkomligt oberörda av kramsnö, pinnar och ris.
Nu vänder det och går mot ljusare tider igen. Visst ser jag fram emot det, men samtidigt älskar jag den här tiden. Det trolska, skandinaviska vinterljuset är något av det vackraste man kan tänka sig.
Soluppgång 22 december
Dagsljus
Nävsjöns spänger
En tång, flera tänger. En spång, flera.... spänger? Det låter inte klokt men när man går slingan runt Nävsjön står det så på Sörmlandsledens skylt - "här finns flera lättpromenerade spänger..." Detta blev nu en av de saker jag funderade över medan jag gick runt Nävsjön idag. Förutom pluralböjningen vill jag opponera mig mot påståendet att de är lättpromenerade. De består av två sextums brädor (lyxvarianten har tre) och samtliga är fuktiga och täckta av ett grönt, snorhalt lager av alger eller mossa. Det behövs bara att det fryser på nu så blir de fullkomligt livsfarliga. Under sig har spängerna myrmark, tjärr eller ibland själva Nävsjön, vilket fyller mig med viss oro där jag halkar omkring.
En av Nävsjöns spänger
Solen står lågt - kl 13.30
Idag var det om möjligt ännu vackrare vid Nävsjön än sist vi gick här. Eftersom det är mitt i veckan var det fullkomligt folktomt sånär som på ett par fiskare som jag stötte på efter tre timmars promenad. Dessutom sken solen. Visserligen är det vackert med diset och dimman, men nog är det något extra med sol och blå himmel!
När vi kom runt på andra sidan sjön kände jag plötsligt en mycket obehaglig lukt. Organisk förruttnelse - typ gammalt stinkande blomvatten. Kanske inte så märkligt, det fanns mycket blöta marker omkring oss. Men stanken försvann inte och efter en stund märkte jag att den förföljde mig. Den satt fast på en bearded collie. Hundar har ju det gemensamt med oss att de gillar parfym och att de gillar att applicera parfymen på halsen. En blick på Cleo och det var bara att konstatera att hon var den skyldiga. Hon såg så där oförskämt nöjd ut som hundar gör när de gjort ett fynd som man kan rulla sig i och högra sidan av halsen var slemmigt brungrön.
Väl hemma slog jag upp ordet spång. Det heter en spång, flera spångar - ELLER - en spång, flera spänger.
Nävsjön den 24 november
En av Nävsjöns spänger
Solen står lågt - kl 13.30
Svengelska
När jag kom tillbaka till Sverige för två år sedan tog det inte så lång tid förrän jag upptäckte att man använde alltmer engelska uttryck i svenskan. Har fortfarande inte fattat om det anses ballt eller vad, men för mig låter det så otroligt fånigt. Pinsamt, faktiskt. Inte blir det bättre av att uttrycken används med bred svensk brytning... Det finns visst situationer när andra språk har uttryck som är så bra att man nästan "måste" lägga beslag på dem. Jag tänker t ex på tyskans besserwisser och liknande ord. I USA använder man ju vissa svenska ord, t ex smorgasbord eller ombudsman, i de flesta fall utan att ha en aning om att orden är svenska. Men det jag ser nu i Sverige är att folk plockar in hela meningar i reklam, på radio och i vanligt tal, trots att det finns alldeles utmärkta svenska ord eller uttryck för samma sak. Folk säger plötsligt "see you later" istället för "vi ses". Affärerna annonserar "SALE" istället för "REA". Man säger "sorry" istället för ursäkta eller förlåt. Uppenbarligen är det mycket ballare att säga "shit" än att säga skit. Idag hörde jag på radio om ett företag som sa sig ha en "en miljon give-away". Varför?
Ett par av mina bekanta från USA som har varit på besök i Sverige har undrat över detta. "Varför sa de plötsligt något på engelska"? "Varför har reklamen engelska i sin överskrift"? Jag vet inte vad jag ska svara men svamlar något om att Sverige blivit så internationellt nu med EU och så... Men det intressanta är att samtidigt som svenskarna gödslar med engelska, meningslösa uttryck i sitt dagliga tal, så är man inte speciellt bra på att informera på engelska när det kanske behövs. Jag satt t ex på tunnelbanan för ett par dagar sedan, på väg från Slussen till T-Centralen. Av någon anledning var det totalstopp vid Odenplan vilket föraren informerade om i högtalarna: "P g a banfel vid Odenplan går detta tåg endast till Rådmansgatan. Ni som ska vidare till Odenplan och St Eriksplan ombeds ta ersättningsbuss....." osv. Sedan inte ett ord. Inte den minsta lilla information på engelska, i denna Sveriges största turiststad. Alla icke svensktalande på tåget satt förmodligen kvar när resten steg av vid Rådmansgatan. Kanske hamnade de på ett stickspår i någon avlägsen tunnel eller en tågterminal och fick bussas tillbaka. Vad vet jag. I alla fall tror jag inte Sverige är så internationellt som en del tror. Tack och lov, kan jag tycka, samtidigt som jag känner sympati med de stackars turister och andra som kanske fastnade på ett tåg till ingenstans, en tidig novembermorgon i Stockholm.
Frostig morgon
Har inte blivit några särskilt bra foton från våra senaste promenader. Istället lägger jag upp ett par frostiga bilder från imorse. Slutar inte att fascineras av det så otroligt vackra, skandinaviska ljuset så här års.
Pilthyttans naturreservat med småttingarna
Idag gjorde jag något nästan otänkbart. Jag gav mig ut på långpromenad och lämnade treenigheten hemma! Istället tog jag med småttingarna - Jesse och Ronja. Oj vilka upprörda och besvikna miner det var när jag åkte - de vet ju precis vart man ska när man är klädd på "det där" sättet. Tibbarna var däremot kvittrande glada när vi gav oss iväg, uppenbarligen i total avsaknad av empati för sina övergivna, lurviga vänner.
Ögonstenen!
Det fanns en utmärkt liten bro att gå på också...
Överdammen
En prins i vassen!
Målet var idag Gälkhyttan och Pilhyttedammens naturreservat. Det finns en slinga där på 6,5 kilometer som verkade lagom. Första delen av promenaden var inte så särskilt spännande. Trevlig skog, men - ja man är väl bortskämd med sådan! En sträcka av slingan var omlagd. Vid första anblicken såg det ut som ett kalhygge men en skylt upplyste om vad som var på gång. Marken hade varit gammal hag- och ängsmark men planterats med gran och tall på 50-talet. Nu hade marken fått en ny ägare och denne var i full fart med att återställa den gamla ängsmarken! Inte nog med det, en stor del av arbetet gjordes med häst. Mycket riktigt, två rejäla arbetshästar gick och betade i väntan på uppgifter. Vad GLAD man blir av sånt! Vet inte vem den nya ägaren är men jag skickar en puss och kram till henne eller honom.
Efter ungefär halva sträckan kom vi fram till riktigt vackra områden, nämligen Pilthyttedammen och Överdammen. Dessa två dammar - som i mina ögon ser ut som sjöar... - anlades på 1400 och 1500-talen när man bröt järnmalm i området. Detta slutade man med redan på 1600-talet men vattenflödet regleras fortfarande. Småttingarna och jag tog en liten omväg här och stannade för att ta en paus innan vi fortsatte. Ja, det vill säga, jag och Jesse pausade. Ronja vet inte hur man stavar till p*a*u*s.
Mot slutet av promenaden kopplade jag hundarna då vi hörde en traktor på avstånd. När den kom närmare fick jag syn på något väldigt stort i skogen, bakom några träd. Vad var det för ett djur? Plötsligt fick djuret syn på oss och fram dök en mycket stor, mycket gammal och mycket vacker grand danois-hane. Mina tibbar brukar inte precis älska stora hundar vid första anblicken - speciellt inte om de är mörka till färgen, men den här var fawn, de var trötta och jättehunden var genuint supersnäll och alldeles underbar så det blev ett väldigt vänligt och lugnt möte därute i skogen.
Väl hemma har jag lagat en av mina favoriträtter - lammfärsbiffar på mitt egna sätt. Blandar lammfärs med salt, vitpeppar, bitar av getost, hackade soltorkade tomater samt en näve färska örter som fortfarande växer ute faktiskt..., det blir fantastiskt gott tillsammans med en sallad och ett glas rött. Nu ska jag jobba i tre dagar och sedan blir det skola i Stockholm nästa vecka. Tur vi kom iväg på en härlig runda idag - med våra omvägar blev det 7,5 km i den ljuvliga novembersolen.
Ögonstenen!
Det fanns en utmärkt liten bro att gå på också...
Överdammen
En prins i vassen!
Dammluckorna mellan Överdammen och Pilthyttsdammen
Vi tog paus vid Överdammen
Jesse vilar en stund
Ronja vilar INTE
Myrmarker vid dammarna
Gälthyttedammen
Gälthyttedammen
Solnedgång kl 2.45 pm
Vi tog paus vid Överdammen
Jesse vilar en stund
Ronja vilar INTE
Myrmarker vid dammarna
Gälthyttedammen
Gälthyttedammen
Solnedgång kl 2.45 pm
Nävsjön
Allhelgonadagen. Idag ville vi gå runt Nävsjön - jag och mina tre trogna, lurviga följeslagare Mia, Lucy och Cleo. Vi kom iväg vid ett och hade gott om tid - slingan runt sjön är 8 kilometer lång så jag räknade med två timmar plus att det tar en stund att köra dit. Jag har tittat på kartan flera gånger och velat gå den här slingan - en del av Sörmlandsleden - men av olika anledningar har det inte blivit av förrän idag. Vi parkerade och gick fel, gick tillbaka och började om. Första biten går genom ett naturreservat och där måste hundarna till sin förnedran vara kopplade. Sedan kommer man ner till själva sjön och den var verkligen underbar! Fantastiskt vacker i det bleka novemberljuset. Terrängen var varierad och gick genom skog, moss- och myrmarker, över bergsknallar och spångar över vattnet. Jag stannade och fotograferade, fick gå tillbaka och hämta Mia ett par gånger som döv och belåten stod och drömde sig bort vid någon intressant lukt. En gång tappade jag alla koppel och fick gå tillbaka en bra bit innan jag hittade dem. Men det var inte förrän efter fem kilometer, när jag stannade och tog lite foton och konstaterade att ljuset var lite knappt, som jag insåg att vi tagit betydligt längre tid på oss än jag räknat med. Klockan var halv fyra och stegräknaren stod på fem kilometer. Med tanke på att vi gått tillbaka ett par gånger hade vi förmodligen hunnit ungefär halvvägs på slingan. Om en timme skulle det vara mörkt och vi hade ungefär fyra kilometer kvar - gissade jag. Vi satte fart. Gick raskt, joggade när stigen tillät det. Bitvis var den riktigt bred och fin men så kom vi till en ny bergsknalle där man fick gå upp för en stege och sedan ta sig fram över stock och sten. Mörkret kom smygande och efter ett tag kunde jag inte se de orangefärgade markeringarna som visar vägen. Vi följde sjön och hoppades att vi var på rätt väg. Började fundera på hur det skulle vara att tillbringa en natt i skogen... jag är inte precis campingtypen så kan inte säga att det lockade, speciellt inte utan utrustning... Oroade mig lite för att Mia skulle tröttna och komma på efterkälken - hon är ju 13 1/2 år gammal - men hon knatade på lika glatt som de unga hundarna. Måste säga att jag är stolt över min gamla hund som är i så god kondition!
Vi kom fram till bilen till slut. Det var rejält mörkt och stegräknaren visade på 9 kilometer. En underbar promenad var det i alla fall, en som vi gärna gör om.
Min gulliga Mia.
Beardisarna har fullt upp.
Nävsjömossen
Halvvägs runt sjön inser jag att det håller på att skymma.
Tallarmar
En kilometer kvar till bilen och det är nästan helt mörkt.
Min gulliga Mia.
Beardisarna har fullt upp.
Nävsjömossen
Cleo och Mia
Halvvägs runt sjön inser jag att det håller på att skymma.
Tallarmar
En kilometer kvar till bilen och det är nästan helt mörkt.
Allhelgona
Idag är det allhelgonaafton och på kyrkogården tvärsöver vägen brinner hundratals ljus. I en hörna av vår tomt brinner tre små ljus i en lykta. De är tända för tre fantastiska hundar som jag aldrig kommer att glömma - Ruffa, Inga och Tekla. Alla tre vilar under lyktan. Kanske håller de ett vakande öga över sina barn och barnbarn som finns kvar hos mig ännu ett tag och kanske även över sin mänskliga familj. Man kan ju alltid hoppas.
Myrmarker
Jag tycker om november. Det är lite tråkigt att det blir mörkt så tidigt, men det ljus som finns är fantastiskt milt och vackert. Efter att ha avslutat hemuppgiften i juridik tog jag och hundarna en till titt på Sörmlandsleden. Denna gång gick det inte riktigt lika bra som sist. Efter bara någon kilometer kom vi in i Stora Bötets myrmarker. Det finns små "broar" utlagda - bestående av två ganska smala plankor - men det var trots det så mycket vatten att mina gummistövlar inte räckte till utan vi fick vända. Det är också lite obehagligt att balansera på de hala brädorna när man har kamera och telefon med sig... ett felsteg skulle kosta lite väl mycket.
Trots att det inte blev så långt hade vi en härlig utflykt!
Mina voffsar
Utsikt över Stora Bötets myrmarker och naturreservat
Lavar i närbild
Myrmarkerna på nära håll
Vissnad ljung - minst lika vacker som när den blommar
Lucy gillar också vissnad ljung...
Groblad i lysande höstfärgerSörmlandsleden 30 oktober 2011
Idag har jag äntligen börjat utforska Sörmlandsleden, något jag varit sugen på länge men - som så ofta i mitt liv... - inte kommit igång med. Men nu har jag för det första anmält mig som medlem i Sörmlandsledsföreningen vilket innebär att man får tillgång till alla etappkartor m m och för det andra har beardisarna och jag idag gått en bit på leden! Det mest praktiska är naturligtvis om man är fler och har två bilar så man slipper gå fram och tillbaka, men nu var det bara voffsingarna och jag så vi parkerade Toyotan (den vackra, röda!) vid vägen nära Ingolvshyttstugan ungefär en mil härifrån och gick en bit av etapp 36:1 som sträcker sig mellan Nävsjön och Gälkhyttan. Sträckan är nio kilometer men vi gick bara sex, dvs egentligen bara tre eftersom vi sedan vände och gick tillbaka. Stigen gick genom en typisk och mycket vacker Sörmländsk skog, det var fuktigt, mulet och ungefär tio grader varmt och fantastiska färger i skogen. Vi var helt ensamma förutom att vi vid ett tillfälle mötte ett äldre par med en slags stövare som var en av de ilsknaste hundar jag sett i mitt liv. Ägarna skrek att jag måste koppla mina hundar men det hade inte behövts alls, de hade aldrig gått nära den galna hunden frivilligt. Nu snirklade vi oss i alla fall förbi ekipaget utan att bli stövarlunch och förutom den lilla incidenten var det gudomligt fridfullt och vackert hela vägen.
Mia
Cleo - alltid i täten
Ormbunkar i fantastisk höstskrud
Slån
Sagoskog!
Mia igen - 13 1/4 år :)
"Tyskdammen"
Kolkoja från 1700-taletOktoberpromenad
Lägger också ut lite vanliga bilder från dagens underbara promenad med Mia, Lucy och Cleo. En ljuvlig höstdag i våra vackra omgivningar!
Lunda Kyrka
En förfallen gård
Faluröd lada i solen
Sörmländsk idyll
Inspirerad!
Så mycket trevligare det låter än att apa efter. Tack för kommentaren, Marlene.
Uppiggad av detta tog jag ett par nya suddbilder idag. Tyvärr blir färgerna inte bra när jag lägger ut dem, måste vara något som jag gör fel.
Jag älskar alléer och har gjort så länge jag kan minnas. Har aldrig kunnat låta bli att se in i dem när bilen susar förbi på vägen. Undrar vad som döljer sig i slutet... ett härligt gammalt hus kanske... ett litet slott med tinnar och torn och en gammal damm med näckrosor.... Nu har vi faktiskt en allé som leder upp till bland annat vårt hus. Men huset ligger inte så där mystiskt gömt i slutet utan syns alldeles väldigt väl från vägen. Och det är naturligtvis inte riiiiktigt lika tjusigt. Men nästan.
Dagens allé ligger ett par km från oss och kvalificerar sig, tycker jag, till en i det närmaste perfekt allé med vackra träd, nu i finaste höstmundering, samt en liten krök i slutet som gör den lite extra hemlig.
Hejdå, Juholt!
Så var det dags igen. Ännu en politiker har schabblat, utnyttjat systemet och - ojsan! - fått lite för mycket pengar i fickan. Så slarvigt...
Personligen förvånar det mig att Håkan Juholt någonsin blev vald. Hans sambo är en bedragare och det räcker för mig. Hon har försökt lura sin arbetsgivare på en stor summa pengar. Inte för att rädda några liv eller för att skänka pengar till någon behjärtansvärd insamling, utan bara för sin egen vinnings skull. Till hennes och Juholts försvar skrev någon smart journalist i DN att “ingen är ju perfekt”. Neeej....... men det är en enorm skillnad mellan att vara perfekt och att vara en sniken bedragare. Att vara kriminell är inte bara en liten mänsklig imperfektion som kan viftas bort tillsammans med andra egenskaper som att vara glömsk, tjurig, slarvig eller lat.
Frågan var kanske om Juholt skulle behöva lida för sin sambos kriminella bana? Och svaret på den frågan var uppenbarligen nej, eftersom han valdes till partiledare. Jag kan visserligen hålla med om tankesättet men kan inte låta bli att undra vilken sorts person som väljer en livspartner som saknar moral och integritet? Det är ju inte en rättvis, ärlig och moralisk människa som plötsligt en dag stiger upp och bestämmer sig för att begå ett brott, till på köpet mot sin egen arbetsgivare. Juholts val av livskamrat och acceptans av hennes fasoner är en massiv, illröd varningsflagga. Det gör att jag personligen är benägen att tro att både hon och han inte var särskilt besvärade av det uppenbara fel som begicks när riksdagen krävdes på bådas hyra.
Frågan är nu, ska Juholt avgå eller ska han lyckat klamra sig kvar som ledare för ett av Sveriges största partier? Jag är inte förespråkare för något av våra politiska block, men för mig är det en ganska enkel fråga med ett ännu enklare svar - “Hejdå, Juholt”.
Början...
Ska man nu börja blogga är det väl bara att sätta igång. Är lite trött på Facebook så det kan vara kul med något nytt.
Börjar med några bilder. Min goda vän, den prisbelönta fotografen Marlene, tar sådana härliga "suddbilder". Har provat att apa efter henne massor med gånger men det blir inte lika härligt. Här är de senaste försöken.
